Coming up, coming up: eurodisco
Aha. Termen ”År 2005″ betyder alltså ”det är okej att erkänna att sånt som tidigare inte var inne plötsligt är hippt”.
Tecken ett
Det började väl med Per Hagmans Blümchen-bok i våras och tanken slog mig rejält när en grupp musikjournalister deltog i ett ambitiöst eurodisco-reportage i senaste Sonic. Eurodiscon är åter!
För allvarligt – vem hade vågat erkänna att de gillade Snap och Corona mitt under brinnande Strokes-feber för några år sedan? Eller för den delen ”Hello hey” med Victoria Silvstedt? Nu kommer alltså ett tiotal skribenter ur eurodisco-garderoben samtidigt.
Tecken två
Emelie Thorén avslöjar i senaste Nöjesguiden att hon aldrig slutat vara ett Eddie Vedder-fan. (Tydligen ska Tiger Lou:s nya skiva låta både Pearl Jam och Interpol. Det är ju en sådan fantastiskt otrolig 2005-crossover att jag inte vågar tro att det är sant). Nåväl, det stora i den recensionen är alltså inte att Tiger Lou-skivan verkar vara rätt bra utan att det från och med nu är okej att erkänna att man gillar den grungekille som alltid fick skit för att han inte var Kurt Cobain.
Och jag klagar givetvis inte. Bakgrunden till den här bloggen är ju min kärlek till opretentiös popkultur och att kombinera det ytliga med det exklusiva. Själv har jag aldrig slutat önska Culture Beats ”Mr Vain” när jag går ut på lokal (även om den mycket sällan finns med i kreddiga DJ:ars samling) och Eddie Vedder är ju en av få av mina tonårsförälskelser som fortfarande känns speciell (även om det var längesen jag lyssnade på PJ nu).
Ser med spänning fram emot att Andres Lokko snart kommer ut och presenterar i vilken ordning han sorterar sina Patrik Isaksson-singlar. Färgkoordinerat eller i bokstavsordning?
Eddie! Pearl Jam! Shit.. Vilken räddning det var för en uttråkad höstadietjej i Norrlands skogar. Tänk om de kunde turnera Sverige nångång…
Åh I remember the days of Pearl Jam vs Nirvana. Jag var på PJ:s sida, och det fick man ju äta upp när Kurt sköt huvet av sig. Och de där Nirvanafansen behövde aldrig mer motivera sitt val utan det var bara ”Jamen det fattar du väl”. (For the record gillade jag faktiskt Nirvana också, helt grymt mycket t o m. Men det räknades liksom inte, det var vilka man gillade MEST.)
Allra bäst var dock Alice in Chains, men de passade inte in i vs-retoriken.
battlen ovan var jag aldrig med på. jag var för fånpubertal för att vara grunge (och så gillade jag mer…. rebecka törnqvist och bo kaspers orkester och dylikt). däremot var jag högst närvarande i kampen mellan europe och trance dance där kring 88. hårt och oresonligt var det, särskilt bland tioåringar (och det var naturligtvis europe som gällde).
apropå något annat än vad inlägget handlade om….
”Rythem is a dancer” och ”Mr. Vain” har jag alltid älskat. Gud så bra! Och det sa jag även under brinnande Strokes-feber. Men vill vi ha tillbaks alla skräp-euro? Nja. Ni som inte läst Sonic, gör det!
javisst, dj stefans repertoar är populär igen. vi listade dj stefans topp tre för någon månad sen. både haddaway och culture beat (box?) tog sig förstås in på listan. själv förespråkar jag mest snap som jag älskade den där sommaren jag var på språkresa. det var en sisådär… 15 år sen.
Alice in Chains var bäst! När jag köpte ”Dirt” kändes det som precis den musik jag hade letat efter.
“Rythem is a dancer” och “Mr. Vain”. Herre gud vilken högstadieångest jag får! Det är sjukt hur starkt man kan koppa en viss låt till en viss tid och hur man kände sig och var då. Jag förstod inte min mamma när jag var yngre och hon blev helt tokig och nostalgisk när hennes gamla tonårshits spelades på radio. Men nu förstår jag.
Andres sorterar såklart Patrik Isakssons singlar i bokstavsordning då de alla är för beige för att kunna skiljas från varandra.
Eddie… *suck* Egentligen är jag fortfarande lite kär i honom…
ja – makens tatu-samling åker fram igen!
Här en plats att starta på:
http://www.eurodisco.it